Känslan att sitta vid den blå Långtorabussen är obeskrivlig. Det bästa är att få uppleva den själv, att få känna glädjen, nervositeten, lugnet, omtänksamheten och inte minst djur- och naturlivet. Människorna på fältet är unika, med egenskaper man aldrig trodde var möjliga. Många blir som barn på nytt, hur gammal eller ung man än är. - Vad är det som gör att man känner så? - Jag tror att det är för att alla kan och vill vara sig själva, det är tillåtet att ta fram barnasinnet.
	Som ny medlem eller certelev kanske man inte känner dessa känslor de första dagarna, då allt är nytt, men jag vill lova att man kommer in i det snabbare än vad du hinner att tänka i de termerna. När man ser "veteranerna" komma flygandes i landningsvarvet, undrar man hur lång tid det tar innan man själv befinner sig där. - Blir jag lika bra som han eller hon? - Kommer jag kunna lika mycket som de? - Är jag lika modig? Tankarna virvlar omkring, frågorna är många. Blyg som man är törs man inte fråga dessa erfarna piloter, man iakttar dem i stället och försöker dra åt sig allt som sägs och görs. - Aha, är det så det är!
	Nu är det dags! Första EK! Sittandes i Bergfalken, checklistan gjord, sista instruktioner från bossen, läraren vid vingspetsen, mössan på plats, blyet under baken… då är det tid för att göra klartecknet, - Nej, inte riktigt än, måste torka bort handsvetten först…   - Wow, jag är i luften, alldeles ensam! - Bäst att vara ordentlig koncentrerad. - Vad händer om bogserplanet försvinner? - Vad gör jag då? - Eller rättare sagt, vad har jag då gjort?
	Det är nu man känner den underbara frihetskänslan! Utan motor, utan bogserplan och utan lärare flyger man genom det oändliga lufthavet som en, som vi alla brukar säga, fri fågel. - Vad mer kan man önska sig? Att sitta där alldeles ensam med sina egna tankar och funderingar i ett plan som flyger med hjälp av naturens krafter är någonting oerhört fascinerande. - Är det verkligen sant att jag sitter här? - Vad små alla är där nere! Det är nu man börjar känna lite oro, det känns som om det är något som saknas. Man inser att det är man själv som har befälet och att ingen kan påverka mina åsikter om mitt flygande.
	I landningsvarvet dyker det upp en massa tankar, man är medveten om att alla som sitter nere vid den blå bussen, i det varma, gröna gräset, iakttar och bedömer  landningsvarvet och själva landningen. Att ha denna vetskap gör en väldigt nervös samtidigt som man blir oerhört koncentrerad och bestämd över att göra en suverän landning inför alla åskådare. - Ser dom hur nervös jag är? - Skakar planet lika mycket som mina ben? Knogarna är vita av det hårda greppet runt spaken och stålstängerna, tur att det är en Bergfalke. Svisch… dunk… jag är nere på backen. - Ah, det var skönt, jag fixade det! - En gång till! Jag vill upp igen! - Jag vill segelflyga!